Farbror Adi och tant Ada – några minnesanteckningar av Ingrid Schaffer


Paret Adi och Ada Zethraeus var vänner till mina morföräldrar Hjalmar och
Ingrid Schaffer. Morfar Hjalmar var direktör i försäkringsbolaget Nordstjernan.

Han och min mormor var födda 1873 resp 1879, vilket betyder att de var nästan jämnåriga med Zethraeus, som båda var födda 1877. I familjealbum som jag har i min ägo ses paren ofta i olika båtar i den stockholmska arkipelagen.

Bohème, en skärgårdskryssare byggd 1912

Själv är jag född 1948, så de minnen jag har av det gamla paret Zethraeus på Värmdö är från 1950- och 1960-talen. Oftast hälsade min mor och jag på dem ute på Värmdö någon gång under hösten. Antagligen bjöd de oss att komma ut till sin stora egendom med den stora fruktträdgård för att vi skulle få frukt och blommor att ta med oss hem till Östermalm där vi bodde. I min generation sa man alltid tant och farbror till de vuxna, men eftersom paret Zethraeus var två generationer äldre än jag framstod de för mig som oerhört gamla. Båda var kortväxta, och de uppträdde mycket bestämt som jag minns det. De hade inga egna barn, men hade alltid haft hundar tidigare, berättades det mig. Det här är vad min mormor berättade: när den sista hunden dog hade tant Ada sörjt den så mycket att hon och farbror Adi dels hade fått lov att resa till Dalarna och ta igen sig på något hotell, dels bestämdes det att några nya hundar skulle aldrig införskaffas med tanke på den sorg som vållades då hundarna dog.

Jag har bara svaga minnen av farbror Adi, men min mor berättade att han varit en skicklig gymnast. När paret en gång hade varit i Venedig, ute på Lido, så kom en liten pojke och ville visa upp hur han slog en frivolt i luften, med avsikt att få en slant. – Det kan jag göra också, sa farbror Adi, och slog en volt framför den förvånade pojken. Av tant Ada minns jag mycket väl att hon hade en stor knöl i pannan och levde ensam i den stora villan på senare år, för jag har för mig att farbror Adi var sjuklig av sig. Tant Ada åkte skidor på isen nedanför även när hon var mycket gammal. (Jag läser i nätbaserade dokument om henne att hon var utbildad musikdirektör, men jag har för mig att hon var gymnastikdirektör.)

Över köksregionerna, med fönster mot husets entrésida, härskade parets
hushållerska, den tyska “fröken”, som var mycket sträng. Även tant Ada rättade sig fogligt efter henne förstod jag av den stämning som rådde då vi fick kaffe serverat av henne i salongen. “Fröken” visade tydligt att hon uppskattade att jag var på besök, och förhörde sig om hur det gick i skolan med mera. Efter att ha tackat och nigit för saft och kakor fick jag röra mig fritt i det stora huset, och jag sprang ofta upp på övervåningen och beundrade det fina badrummet i mahogny, med ett runt fönster (tror jag) mot entrésidan. Men det härligaste av allt för mig var när vi senare promenerade på alla de små stigarna som ledde runt det väldiga tomtområdet. Eftersom jag var så liten reflekterade jag aldrig över att
några privatpersoner kunde äga ett sådant vidsträckt område. Jag såg aldrig
något samband mellan att farbror Adi var bankir till yrket och förfogade över en väldigt stor landareal i närheten av landets huvudstad.

En av stigarna ledde brant ned mot sjön till den gamla, vid det här laget numera oanvända tennisbanan, som låg och tryckte nedanför en bergsbrant. En annan stig ledde från huvudbyggnaden närmast svagt uppåt, förbi trädgårdsmästarens bostadshus och trädgårdsskjul, i riktning mot utsiktsberget. Väl uppe på berget och utkikspunkten hade man en hisnande utsikt över öarna och fjärdarna. Här fanns små bergsskrevor som jag och min kusin, som ibland följde med oss på våra besök, lekte i.

När det efter några timmar var dags att fara tillbaka till Stockholm dök den
vänlige trädgårdsmästaren upp. Han hade då plockat en bukett med astrar och andra höstblommor som han överräckte. Dessutom hade han samlat äpplen och plommon i en stor påse till oss, och han tillsammans med tant Ada redogjorde de för de olika äpple- och plommonsorterna. Så satte sig min mor och jag i den blå folkvagnen och puttrade hem till Stockholm igen.